Kategoriarkiv: Socialt

Hyresskulder

På tisdag nästa vecka kastas X ut ur sin lägenhet tillsammans med två tonåriga studerande döttrar. Mamman har vägrats ekonomiskt stöd för att betala hyran, hon ligger sex månader efter med betalningarna och nu har hyresvärden tröttnat.
I samma stund som de vräks blir socialförvaltningen skyldig att ordna annat boende åt den lilla familjen, i enlighet med den så kallade ”tak-över-huvudet-garantin” – ett boende som på mindre än tre månader med ganska stor sannolikhet kommer att ha kostat Stockholms kommun mer än hela det samlade skuldbeloppet som mamman i det här fallet är skyldig sin hyresvärd.

Det är i fall som dessa fullt rimligt att ställa sig frågan: Hur tänkte man egentligen här?

Att hyresgäster kastas ut i bostadslöshet på grund av hyresskulder eller för sent betalade hyror är ett scenario som just nu blir allt vanligare och vanligare i Sverige. Klimatet har hårdnat och varken hyresvärdar eller sociala myndigheter är beredda att ta sociala hänsyn, på samma sätt som för bara fem-sex år sedan, när det gäller människor med mycket låga eller inga inkomster alls, eller personer med psykiska eller andra sociala problem. Tyvärr gäller detta alltför ofta även barnfamiljer. Om föräldrarna slarvat med hyran, ja då riskerar hela familjen att vräkas med allt vad det innebär i form av bristande grundtrygghet för barnen, flytt från skolor och daghem och så vidare.

Inte heller socialtjänsten hjälper alltså till om det anses att den berörda personen inte är berättigad till ekonomisk hjälp. Det ställs allt hårdare krav på de sökande om att uppfylla vissa villkor. Ett avslag på begäran om ekonomisk hjälp kan exempelvis grundas på att den sökande inte har uppfyllt krav om att vara aktiv på arbetsförmedlingens jobbtorg eller inte har deltagit på ett tillfredsställande sätt i oavlönad praktik. Det har alltså de facto blivit allt svårare för icke bemedlade att få den hjälp de behöver för att ordna upp sin situation.

Det finns tyvärr numera också otaliga exempel på fall där hyresgäster förlorat sina lägenheter på grund av skulder som är mycket små, eller redan betalade. Vid ett flertal rättsprocesser i denna typ av tvister har Hyresnämnden dömt till värdens fördel. Praxis är alltså numera att en ganska låg grad av misskötsamhet, särskilt om den är återkommande, kan ligga till grund för ett förverkande av hyresrätten, det vill säga att en hyresgäst förlorar besittningsrätten till sin bostad och måste flytta. Det kan till exempel gå till så att hyresvärden meddelar hyresgästen att han eller hon har förverkat sin hyresrätt på grund av obetalade hyror eller misskötsamhet och måste flytta. Lyder inte hyresgästen utan stannar kvar i lägenheten, begär hyresvärden handräckning av kronofogden för att skilja hyresgästen från besittningen.

Kronofogden skiljer de boende från besittningen av lägenheten genom att byta lås. Hyresgästen meddelas bara helt kort om att en förrättning kommer att ske ett visst datum och klockslag. Skulle kronofogden möta hinder för att utföra förrättningen – exempelvis i form av hysteriska tidigare hyresgäster som inte vill lämna sin bostad – så tillkallas polis. I ett senare skede transporteras även möbler och annat bohag iväg till magasinering i tre månader innan det säljs eller slängs bort. Finns det utmätningsbara tillgångar i hushållet, vilket oftast är osannolikt, kan de tas i mät av kronofogden som sedan säljer dem och använder pengarna för att betala av på skuldbeloppet.

En naturlig fråga är om den nuvarande situationen verkligen är i överensstämmelse med lagstiftarens intentioner. Socialtjänstlagen (2001:453), SoL, har ju faktiskt ursprungligen tillkommit just för att hjälpa personer i nöd och förhindra att exempelvis barn och ungdomar hamnar i onödigt svåra situationer. Ändå försätter man idag alltså medvetet människor i en situation som leder fram till en förlorad hyresrätt, med hänvisning till att de inte uppfyllt lagens krav. Är det vettigt att en socialförvaltning med argumentet att en person inte gjort tillräckligt för att hjälpa sig själv ska kunna vägra ekonomisk hjälp om det uppenbart innebär att den sökande riskerar att förlora sin lägenhet?

Är det rimligt att en person som inte förstått att hon har rätt ”att hävda nöd” hos socialförvaltningen, och istället har överlevt på en inkomst under existensminimum, ska ställas inför att vräkas från en mångårig bostad med förstahandskontrakt på grund av nekade bidrag och istället hamna i socialtjänstens så kallade ”tak-över-huvudet-garanti”? En garanti som i dagsläget kostar Stockholms kommun skyhöga belopp – på en eller två månader ofta lika mycket som den vräkta tidigare hade i årshyra?

I fallet X är det rikigt att personen i fråga har slarvat med det hon anvisats att göra, som att delta i aktiviteter på jobbtorg, delta i praktik, och så vidare. Hon har också varit i liknande situationer tidigare och då fått hjälp av socialförvaltningen. Men i övrigt finns inga klagomål på familjen och inga missbruksproblem eller liknande. Problemet är helt och hållet ekonomiskt. Men med hänvisning till de tidigare problemen (för fyra år sedan), samt till 4 kap 1 § SoL har socialtjänsten avslagit mammans senaste begäran om ekonomiskt bistånd för att betala de eftersläpande hyrorna, lite över 5000 kronor per månad. Socialtjänsten anser inte att hon stått till arbetsmarknadens förfogande under den tid som hyresskulden uppstått och nämner att hon har haft egna inkomster – bostadsbidrag, underhållsstöd och barnbidrag. Pengar som X hävdar att hon till största delen använt för att köpa mat och andra nödvändigheter till familjen. Hon menar också att orsaken till att hon inte kunnat sköta jobbtorg och praktik helt enkelt är att hon inte haft pengar kvar till resorna. Hon visste inte heller vad hon skulle göra när socialförvaltningen vägrade henne hjälp med hyran utan har fortsatt att begära hjälp månad efter månad och har överklagat flera av besluten.

Man blir naturligtvis berörd av fall som dessa. Även om X själv har del i det som hänt är det inte svårt att ställa sig undrande till socialtjänstens beslut – som ju i praktiken har lett fram till att X förlorat sin lägenhet. Är konsekvenserna för X och hennes familj – och för Stockholms stad – ekonomiskt och samhällspolitiskt rimliga? Och står hela förfarandet i överensstämmelse med grundläggande författningar kring mänskliga rättigheter och jämlikhet i levnadsvillkor? Är det ens rimligt att påstå att en person inte är i behov av ekonomiskt bistånd när inkomsterna är bidrag som möjligtvis med ett nödrop räcker för att betala mat och hygienvaror till ett hushåll på tre personer, men därutöver inte räcker till hyra och elektricitet?

Jag har rekommenderat X att söka upp mer kunniga personer inom socialrättens område för att få reda ut om det finns något mer hon kan göra. Problemet för X är att hon inte har några pengar att betala en jurist med. Lägenheten har hon i vilket fall som helst förlorat. Om inte värden i sista stund skulle ändra sig. Det är dock inte troligt.

Det mest sannolika är alltså att på tisdag nästa vecka, ungefär vid den här tiden, sitter X med sina döttrar hos Hotelljouren i Skärholmen, eller i Västberga, vilket därefter kostar kommunen ungefär 30.000 kronor i månaden.

Den enda vinnaren i sammanhanget är stadsdelsförvaltningen i den stadsdel där X nu är folkbokförd. Om hon blir hemlös är hon nämligen inte längre deras ansvar utan kan hänvisas antingen till socialjouren eller till den stadsdel där hon får hotellhemsrum eller annat hotellrum.