Uppehållsrätt och rörlighet i Norden – enklare för familjemedlem till nordisk medborgare och ibland lösningen på nekat uppehållstillstånd

MG Juridik


De överenskommelser inom EU, EES och i Norden som ska garantera fri rörlighet för medborgarna överlappar delvis varandra. Ett av resultaten är att flytt och etablering inom Norden är lättare för nordiska medborgare och deras familjemedlemmar än för andra EU-medborgare, även när familjemedlemmarna är tredjelandsmedborgare.
För familjer där en partner nekats uppehållstillstånd i Sverige kan en flytt inom Norden därför ibland vara det som gör det möjligt att fortsätta leva tillsammans.

EU-rätten ger – utifrån principen om unionsmedborgares rätt att bosätta sig i ett annat land inom unionen än sitt eget (direktiv 2004/38) – partner och barn, oavsett deras medborgarskap, möjlighet att tämligen omgående få uppehållsrätt när familjen bosätter sig i ett annat land än unionsmedborgarens hemland. Föräldrar till barn under 18 år som är unionsmedborgare, eller föräldrar som är beroende av en unionsmedborgare för sin försörjning omfattas också av reglerna.

Av detta, i kombination de nordiska reglerna om fri rörlighet som underlättar etablering, följer att en tredjelandsmedborgare kan flytta med en svensk partner och svenskt barn till ett annat nordiskt land och vara berättigad till uppehållsrätt där genom EU-reglerna i direktivet. Beslut om utvisning och återvändandeförbud från unionsmedborgarens hemland behöver inte heller påverka uppehållsrätten, beroende på vilka skäl som angetts.

Uppehållsrätten varar så länge villkoren enligt direktivet är uppfyllda och bevisas genom uppehållsrättskort som utfärdas med fem års giltighetstid, därefter måste kortet förnyas.

De administrativa villkoren för att godkänna bosättning och folkbokföring inom Norden är i flera avseenden enklare att uppfylla för en nordisk medborgare än för andra EU-medborgare. Kraven är dessutom lägre än om familjen skulle ha flyttat till ett land i övriga Europa. Om bosättningen grundas på ett barn är de krav som ställs på vuxna bl.a. när det gäller försörjning inte tillämpliga alls i vissa fall enligt EU-domstolens praxis, bl.a. i målen Zambrano C-34/09, och målet Chen (C-200/02).

Resultatet blir att en svensk medborgare som aktiverar EU-rätten genom att välja att flytta till Danmark, Norge, Island eller Finland tillsammans med en utländsk partner, barn eller förälder, kan få ett starkare skydd för familjens rätt att leva tillsammans än om familjen stannar kvar i Sverige. Det är denna paradox som i praktiken kan göra en flytt inom Norden till en bättre lösning än att stanna.

Omvänd diskriminering

Det kan alltså vara lättare för en familj att få leva tillsammans i ett annat EU-land än i EU-medborgarens eget hemland. Detta kan uppfattas som orättvist, och det är också ett erkänt problem inom EU-rätten som brukar kallas omvänd diskriminering (reverse discrimination).

Förklaringen är att EU:s direktiv 2004/38 om fri rörlighet enbart skyddar den som utövar sin fria rörlighet – det vill säga faktiskt flyttar till ett annat EU-land.

När en partner till en svensk medborgare som bor kvar i Sverige ansöker om uppehållstillstånd faller detta istället under svensk nationell rätt, det vill säga utlänningslagen (2005:716). Där gäller strängare krav, bland annat regler om försörjningsförmåga (5 kap. 3 b § UtlL) och ibland krav på styrkan i anknytningen som inte ställs på samma sätt i EU-rätten.

EU-domstolen har bekräftat denna ordning i flera avgöranden. I fallet C-434/09 (McCarthy) slog domstolen fast att direktiv 2004/38 inte är tillämpligt på en unionsmedborgare som aldrig har utövat sin fria rörlighet och alltid bott i sin egen medlemsstat. I målet C-256/11 (Dereci) bekräftades att enbart det faktum att det är önskvärt att en familj hålls samlad inte i sig är tillräckligt för att EU-rätten ska bli tillämplig – det krävs att unionsmedborgaren faktiskt utövar eller har utövat sin fria rörlighet.

Undantaget är situationen i målet Zambrano (C-34/09): om en unionsmedborgare – typiskt ett barn – i praktiken skulle tvingas lämna hela EU:s territorium om föräldern utvisas, kan EU-rätten ändå bli tillämplig. Men detta är ett snävt undantag som EU-domstolen konsekvent har tolkat restriktivt.

I svensk rätt har Zambrano-doktrinen fått ett processuellt men begränsat materiellt genomslag. Migrationsöverdomstolen har i MIG 2023:10, samt MIG 2024:7, slagit fast att ett ärende som berör ett barn inte får avgöras utan att det först utreds om det finns ett beroendeförhållande som medför härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 FEUF. Det materiella undantaget är dock snävt: det förutsätter ett faktiskt beroendeförhållande och att barnet i praktiken skulle tvingas lämna unionen. I MIG 2012:15 tillämpades principen konkret – utvisning tilläts men fick endast verkställas till ett EU-land, inte till ett tredjeland, för att skydda barnets unionsmedborgarrättigheter.

Förbudet mot att hindra inresa

Har du bostad och därmed en adress kan du som är nordisk medborgare folkbokföra dig i ett annat nordiskt land. Det krävs inte att du redan har ett arbete. Du får också ta med dig din familj, även om de är tredjelandsmedborgare. EU-rätten innebär nämligen ett starkt skydd för familjemedlemmars rätt att resa in i ett land tillsammans med eller för att ansluta sig till en EU-medborgare som utövar fri rörlighet.

Medlemsstaterna får som huvudregel, enligt EU-rätten (direktiv 2004/38, artikel 5) inte vägra inresa för en familjemedlem till en unionsmedborgare när unionsmedborgaren utövar sin fria rörlighet, om familjerelationen är genuin, det är fråga om en verklig etablering i det nya landet och det inte finns särskilda hinder.

Enligt direktivet 2004/38 måste begränsningar som gäller inresa vara proportionerliga, bygga på individuell bedömning, och motiveras av allmän ordning, säkerhet eller folkhälsa.

Även i situationer där visum normalt krävs vid inresa ska medlemsstaterna enligt tidigare ordning underlätta ansökan om visum och får inte skapa oproportionerliga hinder för inresan. De måste också behandla ansökan om bevis för uppehållsrätten skyndsamt. Enligt artikel 10.1 i direktiv 2004/38/EG, gäller enligt EU-rätten en gräns på sex månader för att leverera uppehållskort (residence card) till tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till EU-medborgare. I vissa länder är tiden kortare.

Tidigare beslut om utvisning och återreseförbud från ett annat EU-land utesluter inte heller automatiskt att familjemedlemmen kan ha rätt att få en ansökan om uppehållsrätt individuellt prövad enligt EU-rätten. Det är också möjligt att begära radering av uppgifter ur SIS som hindrar den fria rörligheten.

De grundläggande rättigheter som följer av direktiv 2004/38 för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar påverkas inte av de nya regleringar som snart träder i kraft inom ramen för EU:s migrations- och asylpakt, inklusive svenska regeringens proposition 2022/23:66 om anpassning av svensk rätt till ETIAS (nytt system för förhandskontroll vid EU:s gränser). Men i praktiken kan de nya ETIAS-reglerna, som innebär skärpta förhandskontroller vid passering av EU:s gränser, påverka inresesituationen för vissa tredjelandsmedborgare om de saknar uppehållskort enligt artikel 10 i direktivet och/eller om de finns registrerade i SIS och andra databaser.

Eftersom de nya reglerna inte är helt färdigutvecklade i praxis ännu är det sannolikt att medlemsstaternas tillämpning av exempelvis just ETIAS kan komma att prövas vidare i nationella domstolar och även i EU-domstolen.

Möjligheterna för den som har status varaktigt bosatt

Även familjemedlemmar till den som har bevis på ställning som varaktigt bosatt i EU (long-term resident, direktiv 2003/109) har rätt att ansöka om uppehållsrätt, antingen med sin anknytningsperson om de kommit tillsammans, eller efter att hen fått uppehållstillstånd.

Den som har ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska normalt ha rätt att bosätta sig och arbeta i ett annat EU-land enligt direktiv 2003/109, men möjligheten till folkbokföring regleras av det mottagande landets nationella rätt och sker inte automatiskt [1]. Notera också att Danmark inte är bundet av direktivet om varaktigt bosatta. För den som har status som varaktigt bosatt i ett annat EU-land blir folkbokföring i det danska fallet alltså möjlig först efter beviljat uppehållstillstånd grundat på arbete och bosättning.

För familjemedlemmar till unionsmedborgare enligt direktiv 2004/38, inklusive svenska/nordiska medborgare som utövar fri rörlighet genom flytt till annat EU-/EES-land, är huvudregeln istället att uppehållsrätten för en familjemedlem uppstår direkt, genom EU-rätten, inte genom utfärdandet av ett uppehållskort eller ett uppehållstillstånd.

Uppehållskortet är deklaratoriskt, inte konstitutivt. Det framgår av systematiken i direktiv 2004/38 och EU-domstolens praxis. Artikel 25 i direktivet är särskilt viktig här eftersom den anger att innehav av uppehållskort aldrig får göras till villkor för att utöva en rättighet enligt direktivet.

Det innebär att familjemedlemmen har rätt att arbeta, vara arbetssökande och bedriva verksamhet på motsvarande sätt som unionsmedborgaren, från den tidpunkt då villkoren för uppehållsrätt är uppfyllda, vilket i praktiken ofta gäller redan från inresan. Under de första tre månaderna gäller ett förenklat regelverk, efter det fortsätter uppehållsrätten att gälla så länge villkoren är uppfyllda.

De nordiska avtalen och gränsgångarna

Nordiska medborgare och deras familjer omfattas av långtgående regler om likabehandling och social trygghet inom Norden, även om tillgången till vissa förmåner fortfarande kan vara gränsöverskridande och bero på exempelvis bosättning, arbete eller nationella kvalifikationskrav. Det beror på de avtal som finns mellan länderna.

Det övergripande folkrättsliga ramverket för nordiskt samarbete är Helsingforsavtalet eller Avtalet om samarbete mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige (senast ändrat 1996). Det är ett nordiskt avtal som ursprungligen träffades 1962 men har reviderats ett antal gånger. Nordiska rådet rekommenderade 2024 de nordiska länderna att uppdatera avtalet ännu en gång.

Den praktiska fria rörligheten mellan de nordiska länderna bygger huvudsakligen på den nordiska passunionen från 50-talet. Även en rad avtal om bl.a. folkbokföring, skatter, en gemensam nordisk arbetsmarknad samt den nordiska konventionen om social trygghet, Lag (2013:134) om nordisk konvention om social trygghet, ska underlätta rörlighet mellan de nordiska länderna utan att de som flyttar ska behöva förlora sin sociala trygghet.

Är du en så kallad "gränsgångare" som arbetar i ett annat land än det där du har din familj eller där du är bosatt? Då kan det land där du arbetar vara skyldigt att betala ut dina sociala förmåner och inte bosättningslandet. Enligt EU-kommissionens sidor om social trygghet är det arbetslandet som normalt ansvarar för att betala ut sociala trygghetsförmåner som exempelvis barnbidrag till gränsarbetare, med specialregler för vissa förmåner.

Gränshinder i praktiken för tredjelandsmedborgare

Det är fortfarande onödigt svårt att praktisera den fria rörligheten. Gränshinderrådet, som är en funktion inom Nordiska rådet, arbetar på olika sätt för att underlätta rörligheten genom att lyfta aktuell problematik i de olika nordiska länderna. "Gränshinderdatabasen" som finns publicerad på Nordiska rådets sidor innehåller fakta om kända problem och vad som görs för att åtgärda dem.

Trots reglerna om fri rörlighet, uppehållsrätt som familjemedlem och att uppehållsrättskortet bara är ett bevis på rättigheter man redan har, kan det alltså vara svårt för en rättighetsinnehavare att i praktiken utöva sina rättigheter innan det finns ett fysiskt uppehållskort som kan visas upp. Det ska vara möjligt att folkbokföra sig, anmäla sig arbetslös och att öppna bankkonto utan kortet, men okunnighet hos administrationen om skillnaderna mellan uppehållsrätt enligt EU-reglerna och uppehållstillstånd enligt de nationella reglerna utgör ofta ett av hindren för detta.

Enligt Europaparlamentets och Rådets direktiv 2014/92/EU om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner (betalkontodirektivet), artikel 16.2, ska EU:s medlemsstater säkerställa att personer som är lagligt bosatta inom EU har rätt att öppna och nyttja betalkonto med grundläggande funktioner hos ett kreditinstitut (där banker ingår) inom unionen. Rätten gäller oberoende av var i EU personen är bosatt.

Den som inte får öppna ett bankkonto ska enligt konsumentlagstiftning i de flesta nordiska länder kunna be att få uppgift om hur beslutet kan reklameras hos banken, enligt Gränshinderdatabasens information.[2]

Öresundsregionen – ett praktiskt exempel på administrativa hinder

Många gränshinder har blivit tydliga i Öresundsregionen där många dagpendlar eller vill dagpendla mellan Köpenhamn, Malmö och Lund, framför allt när det gäller situationen för tredjelandsmedborgare. Gränshindren uppmärksammades senast under 2025 bl.a. vid Ernst & Young’s seminarium i Almedalen om kompetensförsörjning på en hybrid arbetsmarknad.

Ett av problemen är att både Sverige och Danmark i nationell rätt har slagit fast att uppehållstillstånd inte kan utges med stöd av arbetstillstånd i det andra landet. Det hindrar många personer som är lagligen bosatta i ett nordiskt EU-land från att ta jobb i ett annat. Det finns en stor outnyttjad arbetskraftsreserv i Öresundsregionen, i den svenska delen av Greater Copenhagen-samarbetet (Skåne, Halland, Blekinge) och antagligen även i hela Norden som skulle kunna användas ifall detta gränshinder skulle lösas, skriver Nordiska rådet i en artikel på sina webbsidor. I februari 2025 publicerades också en OECD-rapport: Mobility and Integrated Labour Markets for Third-country Nationals in Greater Copenhagen som har bidragit till att uppmärksamma och identifiera utmaningar kopplade till frågan. Rapporten föreslår åtgärder för att förbättra möjligheterna för icke EU-medborgare att arbeta över gränsen i Öresundsregionen. Den betonar vikten av stärkt kunskap, bättre informationsutbyte samt administrativa och lagmässiga förändringar.

Av ny praxis (MIG 2020:17) framgår numera också att ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete kan beviljas en utlänning som är bosatt utomlands som dagpendlar till Sverige för att arbeta. Men det är oklart i vilken omfattning den nya praxisen gäller och om den gäller i alla situationer när man pendlar från Danmark till Sverige som tredjelandsmedborgare.

Migrationsöverdomstolens beslut MIG 2024:16 bedömer att inkomster från en anställning i Danmark ska beaktas vid prövningen av om en person uppfyller kravet på att kunna försörja sig kopplat till bedömning av rätt till uppehållstillstånd i Sverige.

Rättsregler i EU, EES och Norden överlappar varandra

Att praxis och regler överlappar varandra i de olika gemenskaperna EU, EES och Norden är ett intressant område för forskning inte minst på det juridiska området. Ett förhållandevis nyutgivet standardverk för den som vill veta mer om denna spännande problematik är boken Free Movement of Persons in the Nordic States: EU Law, EEA Law, and Regional Cooperation, Hart 2023, sammanställd av redaktörerna och forskarna Katarina Hyltén-Cavallius & Jaan Paju. I boken behandlar en rad forskare och sakkunniga “tensions, gaps, and overlaps” mellan EU-medborgarskap, EES-rätt och nordiska rörlighetsordningar.

Utgångspunkten för bokens texter är att undersöka om man kan hävda att det existerar ett begrepp om ett nordiskt medborgarskap, grundat på det nordiska samarbetet och dess förhållande till EU-rätten och EES-rätten. I presentationen beskrivs boken så här:

"Forskare från samtliga fem nordiska stater (Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige) undersöker de spänningar, luckor och överlappningar som uppstår i samspelet mellan unionsmedborgarskapet, EES-rätten och de nordiska initiativ som syftar till att underlätta gränsöverskridande rörlighet för personer i regionen. Analysen har ett dubbelt angreppssätt. För det första följer den rättsutvecklingen inom nationalitetsrätten i de nordiska staterna. För det andra redogör den för de rättigheter till bosättning och sociala rättigheter som följer av de tre olika regelverken. Den undersöker om de nordiska staterna genom sitt regionala samarbete går längre än EU:s regler om fri rörlighet och därigenom gör naturalisation till medborgare i en nordisk stat särskilt attraktiv. Detta viktiga nya verk ger ett unikt perspektiv på unionsmedborgarskap och reglerna om fri rörlighet."

Värt att utvärdera om en flytt inom Norden kan ge uppehållstillstånd

Vår byrå har nyligen bistått en person som fått ett svenskt utvisningsbeslut kombinerat med återvändandeförbud trots både barn och partner i landet. Efter att ha lämnat Sverige tillsammans med sin familj har personen nu fått uppehållsrätt som familjemedlem till svensk medborgare i ett annat nordiskt land, baserat på EU-rätten. Myndigheterna i det andra landet sakprövade samtliga handlingar i personens ärende och kom då fram till ett annat resultat än svenska myndigheter.

Med reservation för rättslägets föränderlighet, särskilt inför EU-migrationspaktens ikraftträdande juni–juli 2026, vilket kan påverka bl.a. dubbelprövningsfrågor och rörlighetsdirektivets tillämpning när det gäller ärenden om asyl, vill vi ändå påminna om att möjligheten till uppehållsrätt i ett annat nordiskt land, baserat på status som familjemedlem till en svensk medborgare eller en person med ställning som varaktigt bosatt i Sverige, kan vara värd att utreda individuellt i ärenden där en familjemedlem nekats uppehållstillstånd i just Sverige. Att flytta inom Norden tillsammans med partner och/eller barn, om dessa är svenska medborgare eller har beviljats ställning som varaktigt bosatta i EU, kan i vissa fall vara en lösning.

Aminata Merete Grut, MG Juridik.


[1] Rörande folkbokföring i Norden
• Den nordiska överenskommelsen om folkbokföring (prop. 2004/05:67) gäller personer som är registrerade som bosatta i en av de avtalsslutande staterna och som har för avsikt att flytta till en annan. Vid anmälan om flytt ska personen uppvisa legitimation med dokumentation av medborgarskap (pass eller motsvarande).

• Om ett barn är svensk medborgare kan barnets medföljande föräldrar som är tredjelandsmedborgare folkbokföra sig i ett annat nordiskt land grundat på EU-rätten (direktiv 2004/38, artikel 20 FEUF, C-34/09 Zambrano). Föräldrar som är beroende av en unionsmedborgaren för sin försörjning kan också vara berättigade. Men den nordiska överenskommelsen är i sin grundkonstruktion avsedd för nordiska medborgare – inte för tredjelandsmedborgare med varaktigt bosatt-status.

• Varaktigt bosatta får generellt flytta för att bo, arbeta eller studera i andra EU-länder, men direktivet ställer krav på att personen kan försörja sig själv och sin familj i det mottagande landet. Det är alltså inte en obetingad rätt jämförbar med rätten för den som har nordiskt medborgarskap.

• Bestämmelserna om varaktigt bosatta är en del av den gemensamma invandringspolitiken i EU, men omfattar inte Danmark på grund av landets undantagsklausul på området med hänvisning till frihet, säkerhet och rättvisa (protokoll nr 22 till EU-fördraget). Det innebär att en person med varaktigt bosatt-status i Sverige inte kan åberopa direktiv 2003/109 för att folkbokföra sig i Danmark – direktivet gäller helt enkelt inte där. Sverige, Finland, Norge och Island har egna nationella regler när det gäller folkbokföring.

[2] Gränshinderdatabasen
• "Problem med bankkonto för gränspendlare och företag i Norden", https://www.norden.org/sv/border-database/problem-med-bankkonto-granspendlare-och-foretag-i-norden